tillit
trust takes years to build .. har ni någon ni verkligen berättar allt för? då menar jag 1 person och ALLT. Jag kan helt ärligt säga att jag inte har det, jag har nära vänner jag berättar massvis för, vissa berättar jag mer för. Sen finns det dom man berättar lite till för. Men aldrig ALLT till en och samma person aldrig absolut allt till någon faktiskt. Har börjar tro att det är nyttigt att ha lite hemligheter för sig själv. Men är det verkligen så? Jag menar mår man verkligen bra av att gå runt med en del hemligheter? Men samtidigt kommer man må bra av att ständigt vara medveten om sin sårbarhet? Det kan ju inte heller vara nyttigt.
.. seconds to break .. det är underligt det där. Sekunder kan gå och helt plötsligt kan år vara bortkastade. Bortkastade kanske är fel ordval men ändå, tiden man ägnat åt att bygga upp tilliten kommer vara bortblåst. Ett svek, jag tror vi alla vet om hur ont det faktiskt gör ändå fortsätter vi, vi fortsätter att såra och svika dom vi håller närmast om hjärtat. Varför? Man kanske vill testa om personen verkligen kommer finnas där genom med och motgång. Men det är inte vad jag kallar med och motgång, man ska inte behöva "testa" personens tillit, man ska bara veta att den alltid kommer finnas där och inte vilja göra nånting så att den försvinner.
.. forever to repair Känslan när någon svikit dig är ganska obeskrivlig. Det gör liksom verkligen ont i hjärtat, man känner den där känslan som så många artister sjunger om i sina låtar eller vänner med tårar rullande ner för kinderna berättat om. Det är som ett hugg, kanske inte i magen eller riktigt i hjärtat men där imellan, ungefär vid solaplexus, som komiskt nog är en svag punkt på kroppen. Den går inte att försvara med muskler eller något sånt. Man kommer alltid vara svag på den punkten så jag antar att man är det när det gäller tillit också. Det är och kommer alltid att vara en svag punkt.
Men utan tillit skulle vi knappast komma framåt i livet..
